Jag har i flera olika sammanhang uttalat mitt missnöje över regeringens lagändring beträffande subjektiva rätten till dagvård. Att begränsa rätten är helt befängt. Tur är att kommunerna har möjlighet att inte följa regeringens förslag. Jag litar på att man i kommunerna förstår vikten av den subjektiva rätten och därmed inte begränsar den.
Ett av vårt lands största städer, Esbo, tar beslut i ärendet inom kort. Jag vill inför beslutet påminna om vikten av småbarnspedagogik och kvalitativ vård på daghemmen. Det talas mycket om värdet av preventivt arbete med barn och barnfamiljer och att det lönar sej att investera i barns välfärd och tidigt stöd till familjerna. Genom tidiga ingripanden kan vi nå resultat som naturligtvis är bäst för barnet men även ekonomiskt sätt lönsamt på längre sikt. Jag tror vi alla är ense om att preventivt arbete med barn och barnfamiljer är på alla sätt det bästa för vårt samhälle.
Småbarnspedagogiken, d.v.s. dagvården är en väsentlig del av det preventiva arbetet som görs i kommunerna. Genom kvalitativ småbarnspedagogik som en del av servicen riktad till barn och barnfamiljer kan de uppställda målsättningarna för preventivt arbete uppnås. Att begränsa den subjektiva rätten till dagvård stöder inte alls tanken och målsättningen med preventivt arbete.
Det är helt klart att alla barn inte behöver dagvård. Det är även klart att många barn har för långa dagar på daghemmet. Det ska finnas utrymme för diskussioner för hur barnets dag på daghemmet ska byggas upp så att barnets bästa kan beaktas. Alla dessa argument är viktiga och ska kunna lyftas upp till diskussion. Här är nyckelorden flexibilitet, skräddarsydda lösningar och en god dialog mellan dagvårspersonal och föräldrarna, inte ökad byråkrati vilket en formell behovsprovning skulle innebära.
Jag kan väl förstå kritiska ståndpunkter då det gäller långa dagar på daghemmet då barnets förälder är vårdledig. Men jag kan inte acceptera att dessa fall påverkar beslutsfattandet så att den subjektiva rätten inskränks. De flesta föräldrar missbrukar inte rätten till dagvård. Många barn mår bra av att vara på daghem, många barn mår rentav bättre av att vara på daghem än att inte vara det. I slutändan handlar det om barnets rätt till småbarnspedagogik.
Jag vill ta avstånd från kommentarer som att ”alla ska vara med i samhälleliga spartalkot”. Barn ska inte inkluderas i kommunernas sparåtgärder. Barn har rätt till tillräckliga samhällsresurser. Vi ska skapa möjligast goda förutsättningar för barn att växa och utvecklas. Kvalitativ småbarnspedagogik stöder detta arbete. Dessutom ställer jag mej kritisk till vilka de facto inbesparingar vi kan uppnå genom att begränsa dagvårdsrätten? Det jag är alldeles övertygad om är att det blir dyrare för samhället att inte investera i småbarns välfärd och därmed småbarnsfostran. Jag hoppas verkligen att vårt välfärdssamhälle bevarar sin unika innovation, subjektiva rätten till dagvård.