Förra veckan var tusentals människor ute och demonstrerade i Helsingfors mot regeringens inbesparings förslag. Det kändes som att hela samhället har stannade upp för demonstrationen. En liknande situation har jag aldrig upplevt. Läget är svårt. Hela frågan är svår att förstå. Och förslagen till lösningar faller inte i god gjord. Vad borde göras?
Jag oroar mej främst över barnens framtid. Hur ska vi vuxna kunna garantera våra barns rätt till ett gott liv? Vårt lands ekonomi är i kris, det vet vi alla. ”Något” måste göras, det är vi alla eniga om. Men VAD? Den frågan verkar ingen ha uppfattning om. Jag hör hela tiden att de flesta vill att något ska göras, de flesta tycker det är nödvändigt med något slag av förändring, men väldigt lite konkreta förslag som de flesta vill förbinda sej till har kommit till mina öron. Var och en står sej själv närmast. Ingen vill att inbesparingarna ska gälla en själv.
Jag är övertygad om att vi alla vuxna kommer att känna av inbesparingarna. Jag är övertygad om att vi alla vuxna kommer att vara tvungna att delta i ”det stora spartalkot”. Men jag vill inte att kvinnorna ska vara dom som bär speciellt stort ansvar för sparandet… Jag vill överhuvudtaget inte att någon speciell grupp människor ska bära ansvar för spartalkot… Däremot kan jag acceptera att vi alla vuxna i vårt samhälle gör det…
Vad jag absolut inte kan acceptera är att barn ska inkluderas i sparandet! Det är inte rätt och kan helt enkelt inte accepteras! Barn har rätt till tillräckliga samhällsresurser! Barn har rätt till utbildning! Barnkonventionen är entydig då den säger att barn har garanteras en särskild ställning i samhället. Barn ska med andra ord inte delta i spartalkot! Barn ska få den service, den hjälp, de grundförutsättningar de behöver för en god barndom och ett bra liv. Varje vuxen i vårt samhälle har förbundit sej till barnkonventionen, och vår skyldighet är att garantera att den respekteras.
Vi måste se barnens bra barndom som en investering!