På fredagar brukar jag (eller jag strävar efter att) delta i den lokala friidrottklubbens cirkelträning. På den en timme långa cirkelträningen deltar allt mellan ungdomar ca 13-14 år gamla, upp till ca 70 år fyllda personer. Vi jumpar alla sida vid sida, var och en på sin egen nivå och enligt den egna orken. Ålder, kön eller nivå spelar ingen roll, alla ryms med. Jag tycker det är fantastiskt att en friidrottsklubb kan erbjuda dylik möjlighet för träning till ett rimligt pris. Ofta kan priset för ett deltagande i jumpa vara ett hinder, vilket är väldigt synd. Men här är priset inte det!
Vad jag tycker är speciellt sympatiskt i just denhär cirkelträningen är det att jumparnas barn är välkomna med på timmen! Barn får komma med till salen för att mammor och pappor ska ha möjlighet att själva delta. För en ensamförsörjare kan det vara helt omöjligt att delta i någon form av hobby om barnet inte kan vara med. Ibland kanske man som förälder helt enkelt inte vill lämna barnet ifrån sej, utan hellre tar henne med sej. Möjligt är också att barnet själv inte vill skiljas från sin förälder utan vill komma med för att få vara nära sin mamma eller pappa. Ett barn kan även ha sådana specialbehov som gör det utmanande för föräldern att lämna barnet i någon annans vård. Orsakerna för att man som färälder väljer att ha sitt barn med sej under eget hobby är olika. Och lika bra som jag förstår att man inte vill eller kan lämna ifrån sej sitt barn, förstår jag att man väljer att ha egen tid då man t.ex cirkeltränar och då inte har barnet med dej. Båda är ok. Huvudsaken är att man som förälder har möjlighet att delta, med eller utan barn.
Eftersom mina egna barn redan är stora, njuter jag av att följa med andras barn. Speciellt mycket njuter jag av mina bröders barn. Igår, då jag fick kämpa hårt under mitt träningspass, var det en fröjd att få följa med min härliga brors-dotter. Hon är ett av de barn som kommer med på jumpan, hennes föräldrar deltar båda i cirkelträningen. Hon följer med ungdomarna, tanterna och farbröderna som kämpar på, hon vandrar omkring i salen och leker med andra barnen och ibland kommer hon fram och pratar med sina föräldrar. Jag kunde se att hon njöt och trivdes. Hon kom även ofta fram till mej, och jag gav ju henne förstås uppmärksamhet. Dels för att jag då fick en paus i kämpandet, och dels för att hon är så underhållande och rolig att prata. Medan vi satt där hon och jag, tittade på tanterna och farbröderna som kämpade på och stånkade värre, tittade den lilla flickan på sin pappa (som också han verkligen kämpade och stånkade) och sade med kärlek och stolthet i rösten ”pappa tsemppaa tosi hyvin…” 🙂 Jag höll förstås med henne och blev igen påmind om barns totala lojalitet till sina föräldrar.
Då träningen var slut var var mamman, pappan och jag nöjda med våra prestationer. Jag tror alla i salen delade känslan av välbefinnande. Jag är så glad för mamman, pappan och den lilla flickan. Tänk så fint att förädrarna kan jumpa och flickan får vara med, alla går glada därifrån.
Barnvänligt är många olika saker! Att en idrottsklubb erbjuder cirkelträning för ett rimligt pris och välkomnar även barnen, det är barnvänligt! Barnvänlighet kan ibland vara mycket, små men än mer avgörande saker!
Barnvänligt är inte ”rocket science”!