Preventiva stödåtgärder och förebyggande arbete är något så gott som alla i vårt samhälle vill understöda och flagga för. Både politiker, professionella, bidragsgivare och föräldrar ser preventivt arbete riktat till barn och barnfamiljer som det viktigaste, mänskligaste och även det mest kostnadseffektiva. Vi är alla överens om att det lönar sej att stöda familjer i ett tidigt skede, innan problemen växer och kan bli direkt farliga för barns välfärd. BRA!
Nu har jag under de senaste månaderna blivit lite trött på diskussionerna om preventiva stödåtgärder och förebyggande arbete. Jag är lite irriterad på diskussionerna som i mitt tycke är ganska tunna. Det är nästan ett mantra att flagga för preventiva stödåtgärder och i alla festtal lyfts det fram. Men vad menar man med preventiva stödåtgärder, förebyggande arbete och tidigt stöd till familjerna? Vad är det i praktiken? Helt konkret, vad är det?
Jag upplever ibland att man tror att ”preventiva stödåtgärder” är något nytt, en ny arbetsmetod eller ett nytt sätt att arbete på, som kommer att på kort tid göra stor förändring i vårt samhälle. Men så är det inte. Det är jätte viktigt att komma ihåg att vi inte kommer att lösa barnfamiljers problem eller barnskyddets utmaningar genom ett sätt, en arbetsmodell eller enbart genom något vi vill kalla för preventiva stödåtgärder. Däremot kan nog vi hjälpa barn och barnfamiljer genom att erbjuda många olika serviceformer. Varje barn och varje familj har helt egna, individuella, utmaningar, som bör få individuella särlösningar. Vi måste kunna ha olika slag av service som på olika sätt stöder barn och barnfamiljers vardag. Dessa olika serviceformer är det vi kan kalla för preventiva stödåtgärder.
Vi måste även minnas att vi har flera olika stödformer i vårt samhälle som i högsta grad kan skattas som preventivt arbete. Vår småbarnsfostran, dvs dagvården är sådan verksamhet. Likaså t.ex eftisverksamhet, grundutbildning, hem&skola verksamhet, bashälsovården och barnrådgivningen. Barns hobbyverksamhet är preventivt arbete. Alla dessa redan etablerade verksamhetsformer och socialservice är former av preventiva stödåtgärder riktade mot barn, unga och deras familjer. Vi måste se till att dessa kan bevaras och vidareutvecklas på bästa sätt. Vi måste lära oss att se de preventiva elementen i den basservice vi har. Vi får under inga omständigheter nagga dessa viktiga verksamhetsformer i kanterna! Och vi får inte tänka att dessa ska ersättas av någon ny verksamhet som vi kallar för ”preventiva stödåtgärder”.
Då vi flaggar för vikten av preventivt arbete måste vi även vara medvetna om att resultaten och framförallt de ekonomiska vinningarna för detta arbete ser vi först långt i framtiden. Att arbeta målmedvetet med barns och familjers välfärd kräver ett långsiktigt tänkande. Vi måste våga satsa resurser och vi måste ge arbetet tid! Vi kan inte mäta resultat per kvartal, vi ser inte nödvändigtvis resultat på ett år, vi måste låta årtionde gå. För att vi ska kunna flytta tyngdpunkten från det sk ”reparerande arbetet” mot preventivt arbete måste vi våga satsa resurser parallellt på båda, i många år. Dessutom måste vi våga prova på olika arbetssätt och olika stödformer, för att till slut hitta den formen av hjälp som på bästa sätt stöder en specifik familj.
För att barn ska få det de har rätt till, dvs goda och trygga uppväxtmiljöer måste vi helt enkelt prioritera barns behov. Vi ska satsa på ett barnvänligt samhälle, där vi vuxna bär ansvar för barnens välfärd. Målsättningen är att alla barn ska få hjälp så fort som möjligt, att alla familjer får stöd i ett tidigt skede. Denna målsättning kommer vi att uppnå genom målmedvetet arbete, där barnets bästa är i fokus för all beslutsföring. Men det finns ingen genväg, och vi måste veta vad vi menar med preventiva stödåtgärder och förebyggande arbete.