Jag brukar ofta säga att jag är så lycklig över att jag får arbeta med ett så intressant och givande arbete som mitt arbete är. Jag känner en enorm passion för mitt arbete. Jag får arbeta i ett fantastiskt arbetssamfund där det finns en massa kunnande i frågor som berör barn och familjer. I vår förening finns det en stor vilja att ständigt utveckla vår verksamhet och vi vill verkligen kämpa för ett barnvänligare samhälle. Förutom att jag som verksamhetsledare gläder mej över all den stora kunskap vi besitter, är jag också glad över att vi har en så fin arbetsgemenskap. Jag känner tacksamhet för att jag får leda en fin organisation med kvalitativ verksamhet och trevliga medarbetare.
Jag har sedan barnsben vetat att jag vill jobba med barn och ungdomar. Jag har alltid varit intresserad av mänskilgt hjälpande, och jag har alltid velat engagera mej i fårgor som påverkar barns livsmiljöer. Att studera inom den sociala sektorn var ganska tidigt en självklarhet för mej. Att jag efter studierna skulle börja arbeta med barn och ungdomar stod alltid klart för mej. Jag har alltid velat påverka barns liv mot det bättre.
Förutom att jag var intresserad av att påverka barns och ungas liv visade det sig ganska snabbt att jag även hade goda färdigheter i att bemöta människor i olika livssituationer. Jag var helt enkelt duktig på mitt arbete med barn, unga och deras familjer. I ganska många år trodde jag att jag alltid skulle arbeta med direkt klientkontaker. Jag ansåg att min starkaste sida var just arbete på gräsrotsnivå, med barn, unga och föräldrar. Jag var intresserad av mitt arbete, jag ville hela tiden lära mej mer och jag ville bli en ännu bättre professionell inom just denna sektor.
Som för så många andra människor gick min yrkeskarriär inte riktigt såsom jag hade trott eller planerat. Längs med åren fick jag nya utmaningar, nya arbetsuppgifter och nya möjligheter att påverka barns liv. Småningom, sakta men säkert, ändrades min arbetsbild från att ha varit en medarbetare med starkt kunnande i konkret arbete och direkta möten med klienter, till en ledare för en barnskyddsorganisation med ingetsomhelst klientkontakt. Det som varit relevant för mej genom åren är att oberoende vilken titel eller arbetsbild jag haft, har jag alltid kännt att jag har fått påverka det som står mitt hjärta närmast, nämligen barns liv.
Jag tror på socialt arbete, jag tror på preventiva stödåtgärder, jag tror på mänskligt hjälpande och jag vet att vi kan påverka barns liv. Jag vill vara med om att skapa ett samhälle där barns behov är i fokus och där vuxna vill arbeta för barns bästa. Jag har förbundit mej vid att arbeta flitigt och målmedvetet för att barn ska få det de har rätt till, nämligen en god uppväxt. Jag vet dessutom att jag blivit tilldelad ”talets gåva”, och min uppgift är att förvalta gåvan på bästa sätt. Min plikt är alltså att i alla lägen tala för barnens bästa, låta barnens röster bli hörda och alltid sträva efter ett barnvänligt samhälle. Allt detta har jag möjlighet att göra idag…
…men jag har varit tvungen att anamma en helt ny yrkesidentitet…byråkraten… Det har tagit mej flera år att godkänna att jag inte träffar barn, unga eller familjer i mitt dagliga arbete. Det har tagit tid att acceptera att min uppgift idag är att leda och styra så att andra experter kan göra det s.k ”riktiga arbetet”. Jag fått arbeta med mej själv för att kunna acceptera det faktum att jag i dagens läge är en renodlad byråkrat, en ”pappersvändare”, en person vars arbete inte alls är sådant som jag nån gång i tiden trodde att det skulle vara.
Jag vet att jag via mitt arbete och mina förtroendeuppdrag kan påverka vårt samhälle. Jag vet att jag har en stor möjlighet att föra fram barns ärenden och barns behov. Jag vet att jag vågar försvara barnens rättigheter. Jag vet att jag kan göra det för möjligt för många professionella att utföra sina grunduppgifter så att just barn, unga och familjer kan få hjälp. Men jag måste stå ut med tanken att just nu är det inte jag som möter barnen och ungdomarna i deras vardagar, att det inte är jag som gör det ”riktiga” jobbet…